18. toukokuuta 2016

Ensamkommande flyktingbarn i Finland och Sverige – hur fungerar mottagandet?

Barnombudsman Tuomas Kurttila, Finland

Dialogmöte mellan barnombudsmännen i Finland och Sverige samt andra barnskyddsaktörer, Finlands ambassad, tisdagen den 17 maj 2016, kl. 9.30–16.30

Kära vänner,

Förra året kom det 3 024 minderåriga asylsökande utan föräldrar till Finland. Under tidigare år har siffran legat på ett par hundra. Så här till en början ska det direkt sägas att denna siffra inte är hög, utan att den snarare är låg.

Den pågående flyktingsituationen kan beskrivas som den värsta sedan slutet av andra världskriget. Det som har kunnat förutspås har inträffat. Världen krymper och det är lättare för människor att flytta på sig för att överleva och för att få en livsduglig uppväxtmiljö. Detta är förståeligt. Å andra sidan har våra nödställda systrar och bröder blivit en handelsvara och brickor i stormaktspolitikens spel. Idag utkämpas krig med klassiska krigsmedel, men även asymmetriskt, bland annat genom att styra strömmarna av människor som är nödställda på många sätt. Det finns det exempel på även från Finlands gränser.

I Finland skapar barnombudsmannen en lägesbild av de ensamkommande asylsökande barnens rättigheter och välbefinnande utifrån möten med barnen, besök på flyktingförläggningar, information från myndigheter samt bedömningar från organisationer. Utifrån detta gör jag en bedömning och lägger fram åtgärdsförslag till landets regering. Diskussionerna med ministrarna har varit raka och öppna.

Min första bedömning presenterade jag den 1 oktober för den invandringspolitiska ministerarbetsgrupp som regeringen har bildat. Enligt min uppfattning har Finland inte kunnat svara för mottagandet av de ensamkommande barnen på ett tillräckligt bra sätt under slutet av sommaren och hösten. Organisationer fick till en början, utan uppdragsavtal och tydliga riktlinjer, ansvar för mottagandet av barnen bland annat på järnvägsstationer, samt ansvar för att hänvisa dem till mottagningssystemet för registrering. Det fanns brister i mottagningsprocessen. Migrationsverket har agerat snabbt för att få en tillräckligt hög inkvarteringskapacitet.

Jag gav regeringen sju åtgärdsförslag som bland annat gällde rekrytering och utbildning av personer som representerar barnen, forskningsprojekt för att kartlägga barnens erfarenheter av mottagningsverksamheten samt att få fram ett alternativ med enskild inkvartering då man ordnar inkvartering för barn. Min nya bedömning av situationen ska bli klar nästa vecka. Vid sidan om uppehållstillstånden har uppmärksamheten riktats bland annat mot kommunernas brokiga tillvägagångssätt när det gäller att omvandla flyktingförläggningar till permanenta inkvarteringsenheter. Oron gäller särskilt tonåringar, där många står inför hotet att bli utblottade utan utbildning.

Men fortfarande vi har en nordisk förmåga att visa solidaritet och förmåga att visa solidariteten i praktisk handling.

I det här talet fokuserar jag inte på tekniska detaljer, utan istället på de mest kritiska observationerna, som speglar såväl vårt servicesystem som våra nordiska värderingar om välbefinnande i Finland.

Finland har inte lyckats med att integrera personer med invandrarbakgrund. Arbetslöshetsnivåerna är höga och för många finns det en risk att hamna utanför samhället. Det finns allvarliga brister i välbefinnandet hos barn med invandrarbakgrund i Finland, och de uppmärksammas inte tillräckligt mycket. Situationen för dessa barn kommer inte fram i beslutsfattningen.

Samtidigt blir en betydande rasistisk opinion allt mer högljudd, till och med hos beslutsfattarna. Jag besökte en flyktingförläggning som drabbats av en bensinbombsattack. I den allmänna atmosfären finns en stämning som ger ekon från 1930-talets Europa. Rasdiskriminering och rashat är verklighet idag i Europa.

Finland och Sverige är inte några specialfall. I Europarådets arbete har jag bland annat fått bekanta mig med Ungerns farliga tendens till fascistisk extremism.

Vad vi gör i dag i Finland och Sverige har betydelse inte bara för våra länder, utan för hela Europa.

Jag kan säga att i Finland vi har mycket information vad gäller välbefinnandet hos barn, ungdomar och familjer med invandrarbakgrund. Den informationen kommer bland annat från enkäten Hälsa i skolan som utförs av Institutet för hälsa och välfärd. Tyvärr får resultaten från till exempel Hälsa i skolan lite uppmärksamhet, både på nationell nivå och i kommunerna.

Jag säger det rakt ut. Om man inte ingriper mot de trakasserier, det våld och den fattigdom som barn med invandrarbakgrund drabbas av, ökar risken för att de marginaliseras och hamnar i svårigheter i livet. Det handlar om mänskliga tragedier, allas säkerhet och om en hållbar ekonomi. Vi har inte råd att tappa ett enda barn eller en enda ungdom.

Behovet av att erkänna fakta har ökat. Barn med invandrarbakgrund behöver mer stöd med service samt uppmuntran, både från hem och från skola. Den professionella kompetensen att arbeta med dem måste stärkas. En viktig detalj är också att första generationens barn med invandrarbakgrund, särskilt flickor, har klart sämre relationer till sina föräldrar än den inhemska befolkningen.

Vi behöver strukturer som inte existerar nu. Många barn som kommer ensamma till Finland är tonåringar. De har bara några få läropliktsår kvar. Dessa barn och ungdomar blir lätt lösdrivare.

Vid förnyelsen av strukturerna måste man belysa de starkaste värderingarna inom välfärdsstaten. Universalism är en sådan värdering. Vi kan alltså inte skapa vägar som bygger på ras eller etnisk bakgrund. Strukturerna i samhället måste fungera för alla. Det här är en väg som inte slutar i något stigma, någon skam eller i nedslående olikheter.

Så när vi tänker på ensamkommande barn, ska vi alltså tänka på alla barn. Vad gäller skolan är mitt förslag att läroplikten ska knytas till barnets kompetens och utbildning istället för till barnets ålder. Alla medborgare måste garanteras en utbildning på andra stadiet oavsett ålder.

Den nordiska välfärdsstaten kan bara räddas genom ökad produktivitet. Produktiviteten å sin sida ökar bara genom kompetens.

Finland har haft fel riktning. Man har begränsat rätten till dagvård just för barn, vars föräldrar är hemma. Bland dem finns många barnfamiljer med invandrarbakgrund. Sådana barn som skulle behöva mest stöd för att utveckla språket. Det kan komma som en överraskning för er att bland 15-åriga pojkar i Finland är var åttonde som kan inte läsa tillräckligt bra för att klara sig i fortsatta studier. Men i Finland är skillnaderna i inlärning mellan den inhemska befolkningen och barn med invandrarbakgrund de största i Norden, räknat i år ca 2–3 år.

Språkkunskaper är förutsättningen för allt. Förskoleverksamheten för barn, en högkvalitativ dagvård, ska stärkas. Jag gav den finska regeringen en bedömning av situationen för den grundläggande utbildningen i april. Åtgärderna innefattar att åter göra rätten till dagvård till en subjektiv rättighet, till dagvård på heltid.

Enkäten Hälsa i skolan gav år 2013 för första gången omfattande och heltäckande information om hälsan och välbefinnandet hos elever i årskurs 8 och 9 med invandrarbakgrund i Finland. Första generationens invandrarpojkar utsätts oftare för fysiskt hot än andra. Med fysiskt hot menas att barnet har blivit bestulet, eller att man har försökt stjäla något från barnet genom att använda våld eller hot om våld, att barnet har hotats att skadas fysiskt eller att barnet har attackerats. Av den första generationens invandrarpojkar hade 42 procent utsatts för fysiskt hot under det senaste året.

Första generationens invandrarpojkar upplever mest sexuellt våld, vilket definieras som ofrivillig intim beröring, sexuella påtryckningar eller sexuellt tvång eller erbjudande om betalning för sex. Av den första generationens invandrare hade 32 procent av pojkarna och 28 procent av flickorna blivit utsatta för sexuellt våld.

Första generationens invandrarbarn upplever att arbetsklimatet på skolan är sämre än andra. Av den första generationen upplever 45 procent av pojkarna och 36 procent av flickorna problem i arbetsklimatet. Det var vanligare att testa droger bland den första generationens invandrarpojkar. Av dessa uppgav 37 procent att de någon gång hade testat olagliga droger. Av de inhemska pojkarna uppgav 9 procent att de någon gång hade testat droger. Det är vanligast att dricka sig berusad bland första generationens invandrarpojkar. Av dem drack 31 procent sig berusade minst en gång i månaden, medan motsvarande andel bland andra pojkar var 11–15 procent.

Första generationens invandrarbarn bedömde att det var svårare för dem att få en tid hos skolhälsovårdaren än andra barn. Av den första generationens invandrare bedömde 23 procent av pojkarna och 21 procent av flickorna att det var svårt att få en tid hos skolhälsovårdaren. Motsvarande andel hos den inhemska befolkningen var 15 procent hos flickor och 10 procent hos pojkar.

Kära vänner,

Jag återgår till frågan om våra gemensamma värderingar. En del säger att Finland och Sverige inte delar samma öde. Vi går våra egna vägar inom social- och utbildningspolitiken, inom utrikes- och säkerhetspolitiken samt inom finanspolitiken.
Eller kan vi ändå tänka oss mer samarbete och ömsesidigt lärande? De svårigheter vi står inför gällande den kunskapsintensiva ekonomin, förnyelsen av välfärdsstatens strukturer och invandringen är till mångt och mycket desamma. Låt oss dra nytta av varandra, det är till fördel för Finland och Sverige och för våra barn.

Jag önskar att vi vandrar mer sida vid sida och inte var för sig.

Därför lägger jag fram två förslag:

1. I Finland har invandrare tydliga svårigheter med att lära sig finska. Delvis beror detta på att finskan är svår. Skulle det i Finland vara klokt att se svenska som ett starkare integrationsspråk än tidigare? I våra svenskspråkiga kommuner i Finland, bland annat i Österbotten, har integreringen gått bättre, bland annat på grund av en starkare entreprenörskapskultur. Om svenskans ställning som integrationsspråk stärks, vilka möjligheter öppnar det för samarbetet mellan Finland och Sverige i utvecklingen av integrationen? Jag skulle tro att näringslivet på båda sidor om Bottniska viken har ett intresse för detta förslag. Kan det också finnas möjligheter att samarbeta inom utbildningen av lärare? Barnen har fortfarande samma grundläggande behov.

2. Vi, Finland och Sverige, behöver gemensamma forskningsprojekt för uppföljning av integrationen av ensamkommande barn. Samarbetet mellan Finland och Sverige skulle kunna vara aktivare vad gäller forskningen om barn och ungdomar. Det vore intressant att undersöka hur kulturella särdrag inverkar på integrationen på respektive sida av Bottniska viken.

Det vi behöver är att flera olika aktörer tillsammans förbinder sig till de nordiska värderingarna. De värdena är demokrati, rättsstaten, jämställdhet, barns och kvinnors rättigheter, en fri och orädd press samt oberoende akademisk forskning. När de totalitära tonlägena ökar i våra närområden, har våra värderingar betydelse. De är dock inga värderingar, om de inte syns och hörs i vardagen. Barn växer inte upp i dessa värderingar, om de inte fostras till det av de vuxna. Det är möjligt. Allt är möjligt.

Tack.

Ei kommentteja:

Lähetä kommentti